Att jobba i ett galoppstall är sällan långtråkigt, för det händer alltid något. Vi har två praktikanter i 15-årsåldern som dyker upp varje lördag, och på senare tid har vi myntat begreppet ”Saturday-action” efter att det varit stigbyglar som ramlat av, ryttare som slagits och jagat varandra med ridspön (detta var dock inte praktikanternas fel!), skenande hästar, lösa hästar och sadlar som glidit bak på rumpan. Den här veckan har det varit skollov i Newmarket, och vi fruktade att det skulle bli action hela veckan.
Våra farhågor besannades redan första turen på måndagsmorgonen. En av praktikanterna var uppsatt på ett treårigt sto som kan vara lite busig när hon är på humör, och vi frågade oss om tränaren verkligen hade tänkt igenom beslutet när hon skrev morgonens ridlista. Det hela gick dock bra tills vi kom fram till cantern, då hästen bestämde sig för att gå lite fortare än vad som planterat och snart var först i ledet efter att ha hoppat av näst sist. Väl i front såg stoet en skugga (förmodligen av den hästätande typen) på backen och hoppade åt sidan, varpå sadeln gled runt och tjejen åkte i backen med en stil som fick åskådarnas blod att frysa till is. Hon var dock snabbt på benen igen och hästen bestämde sig för att ta – den kortaste – vägen hem med en hastighet som hon definitivt inte uppnått i någon av sina tre starter. Att det stod fem(!) stabila trästaket i vägen var inget som bekymrade vår finlemmade Sea The Stars-släkting, som med sadeln under magen försvann i fjärran.
Efter att ha följt en stig av träflisor, söndertrampade polypads och hästskor på vägen hem blev vi lättade att hästen (tillsammans med en kompis som hon hittat på vägen…) var tillbaka i stallet med bara några skrubbsår. Nästa dag travade hon lika fint som vilken dressyrhäst som helst och var två dagar senare tillbaka i full träning. Ryttaren blev dock förpassad till markservice och under veckan som gick har vi haft den mest välkrattade stallplanen i stan.
Vår andra praktikant har det gått något bättre för men man ser till att ha fötterna i stigbyglarna och helst cantra sist i ledet. Det har dock varit gott om action i alla fall – utan praktikanters inblandning -och listan med hästar i boxvila har stigit markant de senaste dagarna. Det var nästan så jag blev glad att komma ifrån stallet för en dag när tränaren bestämde mig för att på onsdagen skicka iväg mig på kvällslöp i Kempton med en av våra hästar, en uppgift som annars inte är så populär hos personalen eftersom det innebär att man inte bara måste sadla hästen själv utan också att man kommer hem mitt i natten.
Själv brukade jag också tillbringa helger och lov hos galopptränare runt om i landet och jag kan knappast påstå att jag själv inte varit inblandad i både lördags- och sportlovsaction under min tonårstid. Jag kan bland annat dra mig till minnes den gången jag och Elisabet red vilse i ett bostadsområde i Kungsbacka, den gången när min tvååring blev rädd för en bil och stegrade och gick över rakt på mig, och tillfället när jag red en häst som bestämde sig för att jaga ner alla fotgängare vi mötte i diket (när vi kom tillbaka fick jag reda på att jag var den första praktikant någonsin som lyckats sitta kvar – tack för den..! ), för att inte nämna diverse andra avramlingar och hästar som bestämt sig för att göra en gallop istället för den planerade hacke-cantern. Det var på den tiden som man gladeligen spenderade fem timmar på en buss (och fem tillbaka på kvällen) för att träcka en häst på Täby en regnig novemberdag. Något man kanske borde dra sig till minnes innan man klagar över dålig övertid – på den tiden gick man 350 kr back..! 
Några kul minnen från praktikanttiden:
(1. Första vinnaren jag träckte! Bit Noble i Norge. 2. Jag och min favorit-arab Gateau (skimmeln) springer av ur startboxar för första gången. 3. Såhär kan man ju också bo… nästan lika fint som vårt kök!)
