Jag tog mig igenom mina sommarkurser med andan i halsen. Företagsekonomi var ingen höjdare och efter lyckats med bedriften 50 poäng på tentan (godkänt var…50) har jag nu ett stort E som en värkande tand i betygslistan på studera.nu. Filosofikursen ”livets mening” överlevde jag också (mer om sommarkursval i något senare inlägg, men jag tyckte att ‘livets mening’ passade mitt nya arbetslösa liv bra). Min slutsats från kursen är att läsa ”meningen med livet enligt klassisk filosofisk litteratur” definitivt inte är meningen med livet. Men nu vet jag det i alla fall.

Brian tillbringar kvällen med att extraknäcka som kock på den lokala puben och lämnade mig ensam hemma. ”Komma ikapp med studierna” stod på kvällens att göra-lista, och jag satte direkt tänderna i en uppsats om motivation bakom bloggande. Dessutom satte jag bokstavligen talat tänderna i en knäckebrödsmacka med tonfisk och creme fraishe som passar min nya kolhydratsfria diet, och jag kände mig riktigt duktig ett tag.

Effektiviteten varade i flera minuter, tills jag övergick från att skriva om bloggar till att läsa dem (och slutligen tänkte att jag lika gärna kan passa på att skriva ett inlägg själv). Dessutom lyckades jag lokalisera paketet med Ballerina-kex som inhandlades på IKEA häromdagen, och nu har jag nog uppfyllt kolhydratsbehovet för resten av den här veckan. Synd att det bara är måndag.

Om jag ändå inte är arbetslös så kan jag väl göra det på riktigt tänkte jag och skaffade mig häromveckan ett jobb till. Schemat för imorgon och resten av veckan börjar kl 6 med två turer hos tränaren och fortsätter kl 10 med att longera hästar på åringsauktionerna tills klockan 9 på kvällen. Arbetsuppgifterna är relativt okomplicerade och innebär i princip att longera ettåriga hästar medan veterinären lyssnar på huruvida de har några andningsproblem eller inte. Den billigaste hästen jag longerade förra veckan kostade ca 1 miljon svenska kronor och dom dyraste runt fyra. Det är bara att hoppas att dom inte trillar och skadar sig, för då lär jag ha en arg oljeshejk i hälarna.

Auktionerna varar bara ett par veckor till och efter det tänkte jag faktiskt bli bättre på både att blogga och plugga. Såvida jag inte sitter i finkan i Dubai för dråp av dyr häst.

Själv slutade jag tidigt och på vägen hem kunde jag lättat konstatera att vi faktiskt hade överlevt en lördagsmorgon på gården helt utan lösa hästar eller slagsmål. Det var en riktigt härlig dag och säkert 15 grader varmt, och jag bestämde mig för att ta med mig systemkameran och göra ett besök på träningsbanorna till fots för att se min sambo Brian rida sin sista tur för dagen.

Planen var att jobba några av stallets tvååringar och jag och tränaren begav oss med glatt humör ut för att kika på träningen. Men smilgroparna försvann plösligt när Brians häst galopperade förbi utan ryttare, och tränaren kunde med sin kikare konstatera att Brian inte bara låg kvar på banan där han landat någon minut tidigare men också att han inte rörde sig.

Efter att ha satt nytt personligt rekord på 1000m dt var jag snart framme vid Brian som fortfarande låg kvar i samma ställning i sanden men i alla fall var vid medvetande och berättade att ett stigläder hade gått av. Han kunde röra på fingrar och tår men inte så mycket mer än så och efter att höften snart börjat anta en ganska onormal proportion blev det blev ett telefonsamtal till ambulansen som kom och hämtade min stackars sambo och körde iväg till sjukhuset i ilfart.

En halvtimme och en fortkörningsböter senare var jag även jag framme vid Cambridges Universitetssjukhus. Efter att ha röntgat ben och rygg och bäcken kunde man konstatera att ingenting var brutet, men läkarna berättade att de var rädda för inre blödningar och beslutade sig att behålla honom över natten. Lyckligtvis kunde de fastställa att det bara var mindre, relativt obetydliga blödningar och muskelskador, och söndagen den 20:e mars 2011 var det jag som hämtade hem en mycket halt pojkvän från sjukhuset.

Om man håller koll på datumen så blir man nästan lite mörkrädd när man inser att detta var på årsdagen av att Newmarket-svensken Jenny av en häst och drog axeln ur led och fick tillbringa ett antal timmar på sjukhus innan den drogs rätt. För att göra saken värre: den 20:e mars 2009 sprang en häst på British Racing School in i ett träd och dog, och dess ryttare tillika min rumskompis fördes till sjukhus. Vem som får göra besök på sjukhus den 20:e mars 2012 kan man fundera på men jag vet i alla fall att jag inte tänker gå i närheten av en häst den dagen!

Lustigt nog hade vi dagen innan varit på banken som hade erbjudande på hemförsäkring och olycksfallsförsäkring. Hemförsäkringen tecknades, men vi insåg att vi inte hade tid att skaffa olycksförsäkring samma dag (Cheltenham Gold Cup var på TV:n!) utan bokade en ny tid fredagen därpå…

Brian; på väg till träningsbanan, och ett par timmar senare…:

Våra farhågor besannades redan första turen på måndagsmorgonen. En av praktikanterna var uppsatt på ett treårigt sto som kan vara lite busig när hon är på humör, och vi frågade oss om tränaren verkligen hade tänkt igenom beslutet när hon skrev morgonens ridlista. Det hela gick dock bra tills vi kom fram till cantern, då hästen bestämde sig för att gå lite fortare än vad som planterat och snart var först i ledet efter att ha hoppat av näst sist. Väl i front såg stoet en skugga (förmodligen av den hästätande typen) på backen och hoppade åt sidan, varpå sadeln gled runt och tjejen åkte i backen med en stil som fick åskådarnas blod att frysa till is. Hon var dock snabbt på benen igen och hästen bestämde sig för att ta – den kortaste – vägen hem med en hastighet som hon definitivt inte uppnått i någon av sina tre starter. Att det stod fem(!) stabila trästaket i vägen var inget som bekymrade vår finlemmade Sea The Stars-släkting, som med sadeln under magen försvann i fjärran.

Efter att ha följt en stig av träflisor, söndertrampade polypads och hästskor på vägen hem blev vi lättade att hästen (tillsammans med en kompis som hon hittat på vägen…) var tillbaka i stallet med bara några skrubbsår. Nästa dag travade hon lika fint som vilken dressyrhäst som helst och var två dagar senare tillbaka i full träning. Ryttaren blev dock förpassad till markservice och under veckan som gick har vi haft den mest välkrattade stallplanen i stan.

Vår andra praktikant har det gått något bättre för men man ser till att ha fötterna i stigbyglarna och helst cantra sist i ledet. Det har dock varit gott om action i alla fall – utan praktikanters inblandning -och listan med hästar i boxvila har stigit markant de senaste dagarna. Det var nästan så jag blev glad att komma ifrån stallet för en dag när tränaren bestämde mig för att på onsdagen skicka iväg mig på kvällslöp i Kempton med en av våra hästar, en uppgift som annars inte är så populär hos personalen eftersom det innebär att man inte bara måste sadla hästen själv utan också att man kommer hem mitt i natten.

Själv brukade jag också tillbringa helger och lov hos galopptränare runt om i landet och jag kan knappast påstå att jag själv inte varit inblandad i både lördags- och sportlovsaction under min tonårstid. Jag kan bland annat dra mig till minnes den gången jag och Elisabet red vilse i ett bostadsområde i Kungsbacka, den gången när min tvååring blev rädd för en bil och stegrade och gick över rakt på mig, och tillfället när jag red en häst som bestämde sig för att jaga ner alla fotgängare vi mötte i diket (när vi kom tillbaka fick jag reda på att jag var den första praktikant någonsin som lyckats sitta kvar – tack för den..! ), för att inte nämna diverse andra avramlingar och hästar som bestämt sig för att göra en gallop istället för den planerade hacke-cantern. Det var på den tiden som man gladeligen spenderade fem timmar på en buss (och fem tillbaka på kvällen) för att träcka en häst på Täby en regnig novemberdag. Något man kanske borde dra sig till minnes innan man klagar över dålig övertid – på den tiden gick man 350 kr back..!

Några kul minnen från praktikanttiden:

(1. Första vinnaren jag träckte! Bit Noble i Norge. 2. Jag och min favorit-arab Gateau (skimmeln) springer av ur startboxar för första gången. 3. Såhär kan man ju också bo… nästan lika fint som vårt kök!)

I nuläget funderar jag dock på om vårt kök någonsin kommer se ut som det gör i IKEA-katalogen.

Efter att ha öppnat alla fönster och dörrar och satt ett stort rött klistermärke med orden ”out of use – immidiately dangerous” på spisen sa de tack och hej och lämnade husets tre något chockade invånare till att fundera över hur man gör sig av med en stor range cooker: det är inte direkt något man tar under armen och knallar till tippen med. För en gångs skull hade vi tur i oturen, för strax därefter knackade en medlem ur resandefolket (den politiskt korrekta benämningen på det som tidigare kallades tattare) på dörren och frågade om vi hade något metallskrot som han kunde få. Ett ögonblick senare låg vår kära spis på hans flakbil och nu blir det mikromat i några veckors tills vi lyckats spara ihop till en ny.

Ni som följt min blogg ett tag vet att jag brukade ha tur i spel ett tag men detta har gått kraftigt utför sedan min senaste rapport i ämnet. Med förhoppningen att lyckan vänt satte jag en peng på min favorithäst dagen därpå. Oddsen var höga och med en vinst hade vi inte bara kunnat köpa ny spis utan också renovera hela köket (IKEA Ståt är planen!) men min grå springare galopperade glatt i mål som fyra så det var pengar i toaletten.

Tränaren börjar fundera på om den här hästen verkligen har en framtid inom galoppen. De har pratat på att skänka bort henne, och efter att ha räknat ut att jag faktiskt skulle ha råd att ha häst trots min magra stallarbetarlön (såvida hon inte blir sjuk, tappar skorna eller äter för mycket) har jag enhäldigt beslutat att jag är först i kön. Om så är fallet kommer mikrad lasagne från Tesco räknas som en lördagslyx – bröd och vatten lär blir dieten såvida inte min spellycka vänder. Men vad gör man inte för en häst som denna:

Min själsfrände heter Helena och igår kväll var jag och Brian på middag hos henne och hennes nyblivne sambo, som just flyttat in i ett litet hus ett par stenkast från oss. Underbart att höra lite värmländska igen!

Mina svenska kurskamrater har en för en lämnat Newmarket för fosterlandet och sedan i höstas är det bara jag kvar, men både galoppindustrin och aupair-familjer ser till att importerten av svenska tjejer inte sinar, så helt ensam bland engelsmännen kan jag lyckligtvis inte påstå mig vara.

Själv hade jag tänkt mig att stanna tills strax före jul – julen 2009 alltså – men som vi alla vet blir det inte alltid som man har tänkt sig. Och på tal om att inte bli som man har tänkt sig, så minns jag att jag och en kompis pratade om framtiden just innan jag lämnade Sverige med British Racing School i sikte. ”Jag kommer aldrig bli en såndär Svensson med Volvo villa och vovve” kommer jag ihåg att jag sa, men frågan är om inte min nuvarande situation med Renault, radhus och katt och hönor är skrämmande nära. Men det är inte så tokigt, när det kommer till kritan.

Även om heltäckningsmattor, röda telefonkiosker, radhus av sten och postutdelning på lördagar nästan börjar kännas som hemma så är en framtid i England är inte planen och min fiskeintresserade irländske sambo håller omedvetet på att försvenskas med regelbundna IKEA-besök, köttbullar till middag och smygreklam om de svenska fiskevattnen. Till och med hönorna skulle smälta in bra i den svenska naturen; speciellt Sven-the-hen, som gillar både knäckebröd och Marabou-choklad.

Några höjdpunkter från Newmarket:

Från början: Jag och Ronja på avslutningsdagen på BRS – Min passhäst Ocean Countess vinner i Yarmouth – Den första picknicken för året på the Heath – Jag och Amy hjälper en litet hingstföl att komma till världen (ursäkta bildkvalitén!) – Louise, jag, Brian, Elisabet och Ed ute och paddlar i Thetford Forest!

Det är bara ett av mina andra nyårslöften – ”var snäll mot min pojkvän” som hindrar mig från att kommentera att räkorna han använder som bete hittills kostat oss mer än vad en trerättersmiddag på favoritrestaurangen hade gjort.

Enda fångsten hittills har nämligen bara vart en liten blå och svart fisk som hoppat på kroken tre gånger; till och med efter att de stora fiskarna redan ätit upp räkorna. Den lilla fisken är säkert helt omedveten om att han förstärker Sigmund Freuds teori om att organismer har en dödslängtan förutom sina livsuppehållande drifter (numera är jag inte bara stalltjej utan också psykologi- och pedagogikstuderande på distans).

Psykologistudier har den enorma fördel att man kan ägna en hel dag åt att sitta i en liten hamn på en kanarieö och sedan med gott samvete kunna säga att man ägnat sig åt seriösa studier. Idag har jag ju i alla fall kunnat konstatera att svarta och blåa fiskar definitivt stödjer Freuds mest kontroversiella teori, och att den motivationsteori som förklarar varför man tillbringar åtta timmar med en fiskelina i handen (och på köpet grillar halva sin rygg i solen) måste vara det som kallas förväntningsteorin: motivation som ett resultat av förväntning på belöning (en fisk som inte är liten och blåsvart).

Förresten, om ni undrar så blev middagen återigen på favoritrestaurangen. Bättre lycka imorgon.

Anledningen heter Gloria de Campeao som ju gjorde sin livs insats i Dubai World Cup i lördags och segrade med en nos (eller snarare ett noshår) till 27 gånger pengarna. Till stor lycka för mig som satsat massiva 2 pund på att så skulle inträffa. Lördagskvällen började alltså med cirka 50 pund mer i plånboken (motsvarande en dryg veckolön på detta stället…) än vanligt. Men gladast är nog Gloria de Campeos ägare Stefan Friborg som fick motsvarande 44 miljoner kronor för besväret. Vad annat kan man säga än HEJA SVERIGE!

Inte mycket sämre med spelandet gick det häromveckan under de stora tävlingarna i Cheltenham. För galoppentusiaster i England är Cheltenham Festival viktigare än jul och givetvis anordnades en tipstävling här på the National Stud där det gällde att hitta vinnaren i varje löp. Grabbarna på kursen studerade form i veckor i förväg men vad hjälper det när de har en svensk storspelare (mig) med i tävlingen.

Mina kurskamrater är fortfarande galet imponerade över hur jag lyckades tippa vinnaren i både Champion Hurdle (Binocular) och Gold Cup (Imperial Commander) och dessutom komma tvåa totalt i tävlingen och när de frågar är mitt svar alltid: ihärdigt studerande av formrader. Eftersom ingen annan på kursen kan svenska så kan jag väl här och nu erkänna att jag inte kan någonting alls om hindersport och valde hästar enbart på deras namn (erkänn att Binocular är ett coolt namn på en häst!) eller möjligen om de hade fina dressar (förutom dag två då jag skrev av en kompis papper när han inte såg på men säg inte det till någon). 37 pund och ett rykte som hindersportsexpert inkasserades för besväret. Tack för den!

För närvarande är det helt lugnt; några ston står och mumsar på sitt hö, några vilar i ett hörn av boxen och några ligger ner i halmen och sover. Tidigare under kvällen var det dock lite spänning när ett av stona bestämde sig för att det var dags. Skylten utanför hennes box: ”OBS: Stoet har mycket smalt bäcken. Förra årets föl dog vid födseln” kan göra vilken fölvakt som helst kallsvettig men fölningen gick relativt smidigt trots att fölet var enormt. Det är en härlig känsla att vara den som hjälper ett litet föl att komma till världen.

Det innebär också att jag nu sett de tre fölningar som krävs för utbildningen och att jag från och med imorgon är tillbaka på dagsskift. Det ska bli skönt att komma tillbaka till rutinerna igen: det tar nog ett bra tag innan man vänjer sig vid att jobba natt. Dagarna och nätterna smälter in i varandra och man har ingen aning om vilken dag eller vilket datum det är. Man kommer på sig själv med att äta varannan dag och borsta tänderna ännu mer sällan. Känslan att sluta jobbet på morgonen och säga ”vi ses ikväll” är inte rolig alls. Då låter ”vi ses imorgon” mycket bättre.

Det är i princip ingen på kursen som tycker om att jobba natt, men personligen har jag ingenting emot det även om det bara är en fölning ungefär var tredje natt. Gamla klassiker på radion, ingen mockning, chokladkex i närapå obegränsad mängd och tid över till att blogga lite. Mest av allt tycker jag om det för att det ger mig möjlighet att rida ut på mornarna. Så fort jag slutar vid sex på morgonen hoppar jag på cykeln och trampar in till Newmarket och rider ut ett par-tre turer för en liten tränare. Härligt!

Men ibland är det inte alltid så roligt. När man rider ett underbart litet treårigt sto som bryter benet, till exempel. Eller när man snubblar över ett kastat 10-månaders föl under morgonfodringen. Detta lyckades hända mig under loppet av 24 timmar häromdagen och då var det nära, nära att en flygbiljett hem blev beställd.

Ja, nästan en vecka som fölvakt på National Stud har definitivt varit en upplevelse. I övrigt måste jag erkänna att livet på stuteri inte är särskilt upphetsande. Mer om detta i kommande inlägg; jag tänkte nämligen försöka bli lite bättre på att blogga nu. Och så var det de där Dubai-bilderna som man kanske skulle lägga upp…

På tal om bilder: några foton från fölningsavdelningen på the National Stud by night.